Nätverken

Photo - Spider Web

Det var någon gång på 80-talet jag började tänka på min värld som komplext nätverk av materia och språk. Jag minns hur jag stod i utlåningskön på Stockholms stadsbibliotek och såg hur berättelserna lösgjorde sig ur böckerna och började flöda omkring i det runda rummet. Berättelserna dansade in och ut genom människor och ting tills hela rummet vibrerade av sammanhängande liv. Jag insåg att allt faktiskt hänger ihop. Det var där min filosofiska resa startade på allvar.

Advertisements

Retinasamhället

Ute på en promenad. Börjar fundera på upplösningshysterin i IT-branshen. Vi vill ständigt ha högre upplösning på skärmarna – vilket jag definitivt gillar. Men är inte den ständigt ökande upplösningen också en naturlig analogi till samhällsutvecklingen? Har vi hamnat i ett slags retinasamhälle där vi hela tiden jagar mer och precisare information, i syfte att få en klarare bild av verkligheten. Samhällets dolda sidor ska avtäckas och kartläggas. Integritet blir i detta samhälle en dold sida som står i vägen för att vi hela tiden ska få fler pixlar att arbeta med i det kapitalistiska maskineriet. Integritet står alltså i vägen för “tillväxt”, eftersom människors handlingar och åsikter blivit en central produkt i den moderna ekonomin.

Jag testar att ta av mig glasögonen. Jag står på en höjd i ett öppet landskap med fri sikt. Några kilometer bort ser jag en stor blå vägskylt intill motorvägen. Med hjärnans ifyllade förmåga kan jag nästan läsa vad det står på skylten.

Jag tar av mig glasögonen. Världen blir lite suddigare, men egentligen inte på ett sätt som får en praktisk inverkan på mitt liv. Jag skulle nog klara mig ganska bara om jag levt i en epok före glasögonen. Och nu med stigande ålder börjar brytningsfelet och ålderssymtomen ta ut varandra så att det blir allt lättare att läsa utan glasögon.

Är kroppen gjord för att ta emot den upplösning jag serverar den genom att sätta på mig glasögon? Kanske är det så att min kropp inte är gjord för behandla all den information den får genom att jag sätter på mig ett par glasögon.

Vi lever i en tid av upplösningshysteri. Borde vi kanske ta av oss glasögonen ibland och reflektera över hur mycket information vi behöver för att navigera i tillvaron? Behöver vi veta allt om alla? Vill vi ens veta allt om alla?

Klänningsflugan / företagen som bygger dig

och mig. BuzzFeed har hightime i företagets högkvarter efter sin virala kupp med klänningsposten. Men har du tänkt på hur företag som BuzzFeed, Facebook och Apple bygger dig. Jag själv har till exempel haft ett apple-vitt år där jag har undvikit Apple som pesten eftersom jag anser att de började få alltför stor makt i världen.

Nu har jag sansat mig. Så som världen ser ut är Apple och de andra maktfullkomliga IT-företagen kanske inte så hotfulla. Den värld och de människor som IT-företagen håller på att bygga är knappast hotfullare än det krigsmaskineri vi varit mekaniken i sedan fikonlövet uppfanns.

Men åter till företag som BuzzFeed och Facebook vars kapital i huvudsak är virtuellt, eller viralt. Under klänningshysterin på Twitter häromdagen ägnade jag mig åt lite zen-praktik. Jag såg den irriterande klänningsflugan surra omkring i Twitter-flödet utan att någon gång klicka på en länk som ledde till en utlovad “karamell”. Det kändes som om jag åtminstone försökte göra lite motstånd, som om jag försvarade viktiga territorier i det nätverk av ting bygger mig. Jag upplevde det som om jag sysslade med virtuell Aikido:

Trots att aikido i många avseenden tränas som en självförsvarskonst, talar man inte om motståndare utan om partner. De flesta grenar av aikido har inga tävlingar, och man talar gärna om att utvecklas genom samarbete i stället för genom konkurrens. (citat från Wikipedia)

Löpet skriker om sömn

Igår stötte jag på en löpsedel som skrek ut en varning från forskare: för mycket sömn kan ge mig stroke! Vanligtvis är det för lite sömn som krånglar till det för kroppen. Tanken med dessa löpsedlar är väl att jag – och helst även du – ska få ångest och köpa tidningen för att ta reda på hur jag kan optimera min sömn.

Löpsedlarna är en slags analoga Facebook-annonser som har funnits så länge jag kan minnas. Undrar hur vi påverkas av att ha en allstädes närvarande informationsränna körade i vår uppmärksamhets sidebar? Förr i tiden var denna sidebar ganska tyst och vaknade till liv först när man passerade en kiosk eller livsmedelsbutik. Numera är det sällan som sidebaren tystnar. Informationsrännan innehåller alltid något som vill ha något av mig. Först och främst vill den ta del av min uppmärksamhet, den vill anteckna sig på min kalender och där ta upp en så stor tidsrymd som möjligt. Den vill också skapa förväntan hos mig, en förväntan som leder mig tillbaka till det speglade varumärket. Den vill bli en del av mig.

I den traditionella informationsmodellen är världen en enkel plats att leva på. Det finns sändare och mottagare och där emellan strömmar information. Information är enligt denna model neutral i sig själv, den subjektifieras först i tolkningen. Denna konservativa informationsmodell är inte särskilt intressant. Den är statisk och intetsägande.

Om vi i stället skulle försöka se informationen på löpsedeln med kvantfysikern Karen Barads ögon blir bilden allt annat än statisk. Informationen (reklamen) på löpsedeln intra-agerar med mig. Det är alltså inget utifrån som kommer farande mot mig. Löpsedelsinformationen förvandlas i mötet med mig och skapar ett sömn-Peter-fenomen. Den blir den del i min värld och på samma sätt blir jag en del i löpsedelns värld – jag skriver till exempel om den nu.

Löpsedeln om sömnen skapar även andra intra-aktioner inom mitt jag-fenomen. Den kopplar till min sömnhistoria, min sömnframtid. För personer som har verkliga sömnproblem kopplar den till ångest och depression. Den kopplar till appar för smartphones och dess tillverkare. Den kopplar till substanser som kaffe och alkohol.

Löpsedlar är lömska parasiter som inte kan existera som separata fenomen. De måste intra-agera för att skapa en existens. Det gäller förstås du och jag också, liksom allt. Vi är alla ständigt sociala i den meningen att vi intra-agerar i en mångfald av fenomen. Jag blir bara lite upprymd av att peka fingret mot löpsedlarna. De hör inte till mina vänner.