Howto Rhizome

Välkomment till Howto Rhizome!

https://howtorhizome.wordpress.com/

Jag kommer att skriva allt på där den närmaste tiden. Vi ses där!

/Peter

Advertisements

Fenomenet / design för digitala medier

På senaste året har flera studenter och lärare uppmärksammat mig på att jag börjat använda begreppet ‘fenomen’ på ett kontinuerligt medvetet sätt. När jag själv ser tillbaka inser jag att jag skapat någon slags populärontologi (sätt att förstå världen) baserat på ett flertal ontologier från forskare som Deleuze (& Guattari), Donna Haraway, Karen Barad, Bruno Latour ovs. Orsaken till min halvmedvetna “strategi” grundar sig i behovet att skapa ett begripligt, pragmatiskt språk som knyter ihop en rad förhållningssätt från forskning med relaterade tankar och praktiker. Fenomen-praktiken är ingen teori eller definition. Det är ett metodologisk förhållningssätt till design i allmänhet och digitala medier i synnerhet.

Fenomen-praktik i en mening
Fenomen-praktik är en materiellt-språklig utgångspunkt för görande och tänkande som bygger på förståelsen att allt från molekyler till rymdraketer och människor ingår i objektliknande sammansättningar tillsammans med språk, tid och rum.

Fenomen-praktikens konsekvens
Om man går med på grundförståelsen är det också en etik att sträva efter att handla i samförstånd med denna fenomen-praktik.

En student påpekade en gång att hen inte förstod poängen eftersom det är så alla förhåller sig till verkligheten. Det är visserligen en poäng att förhållningssättet kommer nära många människors naturliga förhållande till världen. Men sett till en kunskapshistorisk synvinkel är det knappast det sätt som vi normalt praktiserar i världen, varken nu eller förr. Dessutom tror jag att ett mer strategiskt förhållningssätt till fenomen-praktik är mer pragmatiskt hållbart än alternativen, både när det gäller digital medie-design och synen på hur teknologi och politik verkar i världen.

Om hundens intresse

Jag var på väg från affären och lyssnade på ett avsnitt av postcast-serien The Partially Examined Life (se iTunes). Det var början på en nästan två och en halv timme långt avsnitt om Alfred North Whitehead och frågan What is Nature?. Detta är bara ett tips egentligen. Jag måste återkomma till Whitehead senare och särskilt kopplingen till Gilles Deleuze som jag anade i begreppet processfilosofi. Men det är bara en fundering ännu så länge. Jag känner mig inte alls insatt i begreppet processfilosofi och jag hann bara lyssna i 20 minuter innan jag var hemma.

På vägen stötte mötte jag en kvinna med en jättelik hund. Hunden liknade en varg och var stor som en liten häst. Det var en helt fantastiskt vacker hund med gråbrun/vit päls. Till en början verkade den otroligt lugn, så där som stora hundar brukar vara. Hundägare jättehundar brukar veta vad de sysslar med.

Men nu gick kvinnan och talade i telefon och var inte riktigt medveten om vad hunden sysslade med. Hunden hade nämligen blivit otroligt intresserad av mig av någon outgrundlig anledning. Jag var ju bara en intetsägande Svensson på väg hem från affären. Hunden började dra i kopplet, men den såg inte alls skrämmande ut. Jag var lite fundersam men fortsatte gå medan hunden drog i kopplet. Men så tänkte jag att jag skulle dra upp volymen en aning för de hade börjat mumla i podcasten, eller så var det jag som var en aning disträ av hunden. Denna misstanke stärktes betydligt när jag upptäckte att det var svårt att dra upp volymen eftersom jag hade något i handen. Det var ett paket med två skivor entrecote jag köpt i affären men glömt bort när jag började lyssna på podcasten. Nu förstod jag vad hunden hade varit intresserad av.

Vår tids äkthets-spektakel

Kära bloggbok, eftermiddagens promenad förgylldes av Verdi och Wagner i en besynnerlig häxblandning som efter ett tag kändes en aning svulstig. Det slog mig att den speciella kulturblandning som skapades av italiensk och tysk 1800-tals-opera, också är en träffande beskrivning av vårt samtida mediaspektakel. Den romantiska, italienska, operan med Verdi i spetsen, strävade efter äkta känslor och äkta kroppar, alltså äkta människor. Det blir ofta överdramatiskt och patetiskt. Det är lätt att hamna i funderingar om vad detta “äkta” egentligen innebär. Är det överhuvudtaget någonting som är värt att reflektera över? Det som kallas ‘äkta’ i massmedia handlar ofta om någon slags autencitet, kanske till och med i det “expressionistiska” vatten som de tyska filosoferna Heidegger och Sartre vadade omkring i. ‘Äkta’ är i den meningen autentiskt, orginellt. Det handlar om ett uttryck som kommer direkt från djupet av den kärna av miljarders miljarder kopplingar som binder ihop kroppar, språk handlingar, känslor ovs till ett person-fenomen, en person.

Den tyska romantiska 1800-tals-operan handlade istället om människan som ett instrument för metafysiska utryck, antingen övernaturliga uttryck som ‘gudarnas vrede’ eller idémässiga uttryck som “kärlekens väsen”. Det var mindre vanligt att desa operor handlade om människor som kött och blod.

Det jag funderade på när jag gick där på stigen och sparkade på en pinne var hur väl dessa dramatiska kulturyttringar från det romantiska 1800-talet är inflätat i vår tids mediaspektakel. Hollywoodfabrikens dramaturgi är ofta förvillande likt den tyska, romantiska 1800-tals operan. Det ligger ofta religiösa, kristna, vibbar längs ytan på berättelserna. Det andra stora temat är myter med allsköns varelser som får berättelsen att likna en utsmetad Wagner-opera.

Den italienska estetiken letar sig i stället in i det som är tänkt att reflektera verkligheten, som nyheter, talk-shows, dokumentärer och olika former av halv-dokumentärer. Den verklighet som ska speglas är inte den långdragna, vanliga, tråkiga verklighet som upptar den större delen av de flesta människors liv. Det är bara topp och botten som är intressant. De största lyckoögonblicken och de största sorgerna. Och allt detta är – åtminstone ibland – så ‘äkta’. Problemet är att ordet äkta också har förvandlats till ett spektakel. Kanske är det till och med så att äkthet är vår tids spektakel.

Introduktion till Ytlighetsproblemet

I boken The Shallows beskriver journalisten Nicholas Carr ett samhällsproblem. Vi kan kalla det ytlighetsproblemet på svenska. Han menar att Internet i allmänhet och social media i synnerhet förändrar den fysiska arkitekturen i våra hjärnor så att den prioriterar enkla snabba meddelanden och gör det svårare att läsa långa, komplexa texter. Argumentet utgår ifrån det neurobiologiska begreppet plasticitet. Att hjärnan är plastisk innebär att den ständigt skapar nya kopplingar mellan hjärncellerna, neuronerna. Anledningen till att hjärnans plasticitet verkar fascinera så många är att den biologiska hjärnan traditionellt har setts som en biologisk klump som genererar medvetandet. Medvetandet står då för det föränderliga. Att den fysiska hjärnan själv förändras vid inlärning är en relativt ny förståelse som, hos hjärnforskningen, vuxit fram succesivt under 1900-talet.

Nicholas Carr menar alltså att en längre tids intensivt användande av sociala medier tränar om hjärnan mot ett slags ytlighetsberoende. Konsekvensen är att vi slutar läsa längre, komplexa texter vilket i förlängningen leder till ett ytligare samhälle.

Jag vill påpeka två grunläggande saker i relation till ytlighetsproblemet.

1. Carrs problematik beskriver någonting viktigt. Många instämmer i analysen. Det är arrogant av de delar av forskarsamhället som inte tar analysen på allvar. Särskilt om det beror på att hans emperi är journalistisk snarare än vetenskaplig. Den empiriska logiken finns.

2. Carrs antagande att boven i dramat är Internet och social media är förhastad. Om hans analys stämmer och vi kan enas om att det innebär ett problem, då skulle jag föreslå att vi tittar på betydligt mer djupträngande orsaker än det senaste decenniets användande av digital information.

Den första punkten handlar om vad som ses som viktigt i dagens forskningssamhälle. För oss som har en kunskapsteoretisk utgångspunkt i forskningen borde frågan vara viktig eftersom det handlar om vad som räknas som kunskap. Men det handlar också om hur synen på kunskap har förändrats och kommer att fortsätta förändras med tiden. Om människans hjärna inte är statisk kan inte heller kunskapen i sig själv vara statisk.

När det gäller den andra punkten så går det inte att förneka att tiden är viktig. Om man går ifrån att läsa böcker flera timmar om dagen och i stället ägnar den tiden åt social media och annan mer fragmenterad information, då blir det naturligtvis konsekvenser. Det förstår alla. Min tes är emellertid att det handlar om ett mer djupgående problem som är kopplad till den konsumtionsstyrda samhällsformen vi har tagit emot med öppna armar. Det gäller inte bara i väst utan i hela världen. Dagens media är ett symptom på det konsumtionsstyrda samhället. Om vi anser att det är angeläget att värna den långa, djupa texten, då måste vi börja redan i skolan.

Jag har bara skrapat på ytan här. Men innan jag avslutar denna introduktion ska jag säga några ord om problematikens angelägenhet. De långa, komplexa böckerna har en lång historia. Det är givetvis inte otroligt att den historien skulle kunna ta slut och kanske är det just det som sker. Om tjugo år kanske ingen längre vill investera den tid och engeri som krävs för att läsa en lång, komplex bok. Det är knappast självklart att detta är ett problem. Många har aldrig läst en lång, komplex bok och har klarat sig utmärkt ändå.

Kanske är det så att böckerna som långa, djuplodande informationnätverk är så djupt rotade i vår kultur att kulturen skulle bli fundamentalt annorlunda om vår läsförmåga ebbade ut. Men vad säger att det i så fall skulle bli sämre. Förmodligen kommer vår förmåga att sätta ihop informationsfragment bli större. Kommande generationer kanske skapar en helt annat slags djup än vi kan förstå utifrån vårt bokperspektiv. Vi människor har en förmåga att se framtiden som en bättre eller sämre reflektion av nuet.

Att Läsa är Teknik

När ordet teknik förekommer i media är det oftast i form av olika olika typer av produkter. Men teknik handlar inte om produkter. Den teknik en fotbollsspelare har handlar inte om bollen och den teknik en snickare har för att slå in en spik handlar inte om hammaren. Bollen och hammaren är verktyg och tekniken handlar om vad som leder till att bollen och hammaren rör sig på ett bestämt sätt. Teknik handlar om hur man hanterar ett verktyg. Ibland tycks verktygen vara oskiljaktiga från personen och ibland talar man om proteser i stället för verktyg, eller protetiska verktyg.

Tekniken fungerar som en koppling mellan en person och ett verktyg. Tekniken skapas i form av val och handlingar. Tekniska val och handlingar är alltid performativa och skapar tillsammans med personen och verktyget ett fenomen som avgränsas genom estetik, etik och politik. Om våra ögon hade varit konfigurerade på att se gränser skapade av estetik, etik och politik i stället för ytor som reflekterar solljus, då skulle vi se fenomenet i sin helhet snarare än bara några av dess ingående delar.

Läsning är naturligtvis en teknik. Ett läsfenomen handlar om en person som tolkar symboler på ett läsverktyg och skapar större sammanhang utifrån varje symbols kontext. De etiska, estetiska och politiska värderingarna skapar tydliga gränser för varje läsfenomen, men de är osynliga för människors ögon som bara kan se ljusreflekterade ytor.

Det är alltså självklart att det krävs olika teknik för att läsa en lättsam bok, en lång och komplex bok, en vetenskaplig artikel, serietidningar, parodier, eböcker på surfplatta, eböcker på läsplatta, bloggar, Twitter, Facebook, Googles sökträffar, stillbilder, videos ovs. Därför är Nicholas Carrs Internetkritik om den försämrade förmågan att läsa långa, komplexa texter faktiskt inte en vetenskaplig fråga i första hand, utan en utbildningspolitisk fråga.

Barn och ungdomar (och vuxna) måste ständigt träna i att leva i samtiden. I vår samtid behövs förmågan att läsa såväl långa, komplexa texter, som korta fragmenterade textsammanhang som Twitter och Facebook. Vi måste möta olika verktyg och vi måste skaffa oss tekniker som gör att vi förstår det vi läser. Det är skolsystemets ansvar att se till att vi kommer en bra bit på vägen under skolåren, att vi skaffar oss en förmåga att lära för semi-digital liv som är i ständig tillblivelse.

 Utgångspunkter
* Nicholas Carrs bok “The Shallows” http://www.theshallowsbook.com/nicholascarr/Nicholas_Carrs_The_Shallows.html

* Mitt begrepp ‘läsfenomen’ är ett ytskum av posthumanistiska teorier i första hand av fysikern Karen Barad och filosofen Gilles Deleuze.