Howto Rhizome

Välkomment till Howto Rhizome!

https://howtorhizome.wordpress.com/

Jag kommer att skriva allt på där den närmaste tiden. Vi ses där!

/Peter

Advertisements

Fenomenet / design för digitala medier

På senaste året har flera studenter och lärare uppmärksammat mig på att jag börjat använda begreppet ‘fenomen’ på ett kontinuerligt medvetet sätt. När jag själv ser tillbaka inser jag att jag skapat någon slags populärontologi (sätt att förstå världen) baserat på ett flertal ontologier från forskare som Deleuze (& Guattari), Donna Haraway, Karen Barad, Bruno Latour ovs. Orsaken till min halvmedvetna “strategi” grundar sig i behovet att skapa ett begripligt, pragmatiskt språk som knyter ihop en rad förhållningssätt från forskning med relaterade tankar och praktiker. Fenomen-praktiken är ingen teori eller definition. Det är ett metodologisk förhållningssätt till design i allmänhet och digitala medier i synnerhet.

Fenomen-praktik i en mening
Fenomen-praktik är en materiellt-språklig utgångspunkt för görande och tänkande som bygger på förståelsen att allt från molekyler till rymdraketer och människor ingår i objektliknande sammansättningar tillsammans med språk, tid och rum.

Fenomen-praktikens konsekvens
Om man går med på grundförståelsen är det också en etik att sträva efter att handla i samförstånd med denna fenomen-praktik.

En student påpekade en gång att hen inte förstod poängen eftersom det är så alla förhåller sig till verkligheten. Det är visserligen en poäng att förhållningssättet kommer nära många människors naturliga förhållande till världen. Men sett till en kunskapshistorisk synvinkel är det knappast det sätt som vi normalt praktiserar i världen, varken nu eller förr. Dessutom tror jag att ett mer strategiskt förhållningssätt till fenomen-praktik är mer pragmatiskt hållbart än alternativen, både när det gäller digital medie-design och synen på hur teknologi och politik verkar i världen.

Nätverken

Photo - Spider Web

Det var någon gång på 80-talet jag började tänka på min värld som komplext nätverk av materia och språk. Jag minns hur jag stod i utlåningskön på Stockholms stadsbibliotek och såg hur berättelserna lösgjorde sig ur böckerna och började flöda omkring i det runda rummet. Berättelserna dansade in och ut genom människor och ting tills hela rummet vibrerade av sammanhängande liv. Jag insåg att allt faktiskt hänger ihop. Det var där min filosofiska resa startade på allvar.

Retinasamhället

Ute på en promenad. Börjar fundera på upplösningshysterin i IT-branshen. Vi vill ständigt ha högre upplösning på skärmarna – vilket jag definitivt gillar. Men är inte den ständigt ökande upplösningen också en naturlig analogi till samhällsutvecklingen? Har vi hamnat i ett slags retinasamhälle där vi hela tiden jagar mer och precisare information, i syfte att få en klarare bild av verkligheten. Samhällets dolda sidor ska avtäckas och kartläggas. Integritet blir i detta samhälle en dold sida som står i vägen för att vi hela tiden ska få fler pixlar att arbeta med i det kapitalistiska maskineriet. Integritet står alltså i vägen för “tillväxt”, eftersom människors handlingar och åsikter blivit en central produkt i den moderna ekonomin.

Jag testar att ta av mig glasögonen. Jag står på en höjd i ett öppet landskap med fri sikt. Några kilometer bort ser jag en stor blå vägskylt intill motorvägen. Med hjärnans ifyllade förmåga kan jag nästan läsa vad det står på skylten.

Jag tar av mig glasögonen. Världen blir lite suddigare, men egentligen inte på ett sätt som får en praktisk inverkan på mitt liv. Jag skulle nog klara mig ganska bara om jag levt i en epok före glasögonen. Och nu med stigande ålder börjar brytningsfelet och ålderssymtomen ta ut varandra så att det blir allt lättare att läsa utan glasögon.

Är kroppen gjord för att ta emot den upplösning jag serverar den genom att sätta på mig glasögon? Kanske är det så att min kropp inte är gjord för behandla all den information den får genom att jag sätter på mig ett par glasögon.

Vi lever i en tid av upplösningshysteri. Borde vi kanske ta av oss glasögonen ibland och reflektera över hur mycket information vi behöver för att navigera i tillvaron? Behöver vi veta allt om alla? Vill vi ens veta allt om alla?

Klänningsflugan / företagen som bygger dig

och mig. BuzzFeed har hightime i företagets högkvarter efter sin virala kupp med klänningsposten. Men har du tänkt på hur företag som BuzzFeed, Facebook och Apple bygger dig. Jag själv har till exempel haft ett apple-vitt år där jag har undvikit Apple som pesten eftersom jag anser att de började få alltför stor makt i världen.

Nu har jag sansat mig. Så som världen ser ut är Apple och de andra maktfullkomliga IT-företagen kanske inte så hotfulla. Den värld och de människor som IT-företagen håller på att bygga är knappast hotfullare än det krigsmaskineri vi varit mekaniken i sedan fikonlövet uppfanns.

Men åter till företag som BuzzFeed och Facebook vars kapital i huvudsak är virtuellt, eller viralt. Under klänningshysterin på Twitter häromdagen ägnade jag mig åt lite zen-praktik. Jag såg den irriterande klänningsflugan surra omkring i Twitter-flödet utan att någon gång klicka på en länk som ledde till en utlovad “karamell”. Det kändes som om jag åtminstone försökte göra lite motstånd, som om jag försvarade viktiga territorier i det nätverk av ting bygger mig. Jag upplevde det som om jag sysslade med virtuell Aikido:

Trots att aikido i många avseenden tränas som en självförsvarskonst, talar man inte om motståndare utan om partner. De flesta grenar av aikido har inga tävlingar, och man talar gärna om att utvecklas genom samarbete i stället för genom konkurrens. (citat från Wikipedia)

Löpet skriker om sömn

Igår stötte jag på en löpsedel som skrek ut en varning från forskare: för mycket sömn kan ge mig stroke! Vanligtvis är det för lite sömn som krånglar till det för kroppen. Tanken med dessa löpsedlar är väl att jag – och helst även du – ska få ångest och köpa tidningen för att ta reda på hur jag kan optimera min sömn.

Löpsedlarna är en slags analoga Facebook-annonser som har funnits så länge jag kan minnas. Undrar hur vi påverkas av att ha en allstädes närvarande informationsränna körade i vår uppmärksamhets sidebar? Förr i tiden var denna sidebar ganska tyst och vaknade till liv först när man passerade en kiosk eller livsmedelsbutik. Numera är det sällan som sidebaren tystnar. Informationsrännan innehåller alltid något som vill ha något av mig. Först och främst vill den ta del av min uppmärksamhet, den vill anteckna sig på min kalender och där ta upp en så stor tidsrymd som möjligt. Den vill också skapa förväntan hos mig, en förväntan som leder mig tillbaka till det speglade varumärket. Den vill bli en del av mig.

I den traditionella informationsmodellen är världen en enkel plats att leva på. Det finns sändare och mottagare och där emellan strömmar information. Information är enligt denna model neutral i sig själv, den subjektifieras först i tolkningen. Denna konservativa informationsmodell är inte särskilt intressant. Den är statisk och intetsägande.

Om vi i stället skulle försöka se informationen på löpsedeln med kvantfysikern Karen Barads ögon blir bilden allt annat än statisk. Informationen (reklamen) på löpsedeln intra-agerar med mig. Det är alltså inget utifrån som kommer farande mot mig. Löpsedelsinformationen förvandlas i mötet med mig och skapar ett sömn-Peter-fenomen. Den blir den del i min värld och på samma sätt blir jag en del i löpsedelns värld – jag skriver till exempel om den nu.

Löpsedeln om sömnen skapar även andra intra-aktioner inom mitt jag-fenomen. Den kopplar till min sömnhistoria, min sömnframtid. För personer som har verkliga sömnproblem kopplar den till ångest och depression. Den kopplar till appar för smartphones och dess tillverkare. Den kopplar till substanser som kaffe och alkohol.

Löpsedlar är lömska parasiter som inte kan existera som separata fenomen. De måste intra-agera för att skapa en existens. Det gäller förstås du och jag också, liksom allt. Vi är alla ständigt sociala i den meningen att vi intra-agerar i en mångfald av fenomen. Jag blir bara lite upprymd av att peka fingret mot löpsedlarna. De hör inte till mina vänner.

Om hundens intresse

Jag var på väg från affären och lyssnade på ett avsnitt av postcast-serien The Partially Examined Life (se iTunes). Det var början på en nästan två och en halv timme långt avsnitt om Alfred North Whitehead och frågan What is Nature?. Detta är bara ett tips egentligen. Jag måste återkomma till Whitehead senare och särskilt kopplingen till Gilles Deleuze som jag anade i begreppet processfilosofi. Men det är bara en fundering ännu så länge. Jag känner mig inte alls insatt i begreppet processfilosofi och jag hann bara lyssna i 20 minuter innan jag var hemma.

På vägen stötte mötte jag en kvinna med en jättelik hund. Hunden liknade en varg och var stor som en liten häst. Det var en helt fantastiskt vacker hund med gråbrun/vit päls. Till en början verkade den otroligt lugn, så där som stora hundar brukar vara. Hundägare jättehundar brukar veta vad de sysslar med.

Men nu gick kvinnan och talade i telefon och var inte riktigt medveten om vad hunden sysslade med. Hunden hade nämligen blivit otroligt intresserad av mig av någon outgrundlig anledning. Jag var ju bara en intetsägande Svensson på väg hem från affären. Hunden började dra i kopplet, men den såg inte alls skrämmande ut. Jag var lite fundersam men fortsatte gå medan hunden drog i kopplet. Men så tänkte jag att jag skulle dra upp volymen en aning för de hade börjat mumla i podcasten, eller så var det jag som var en aning disträ av hunden. Denna misstanke stärktes betydligt när jag upptäckte att det var svårt att dra upp volymen eftersom jag hade något i handen. Det var ett paket med två skivor entrecote jag köpt i affären men glömt bort när jag började lyssna på podcasten. Nu förstod jag vad hunden hade varit intresserad av.

Vår tids äkthets-spektakel

Kära bloggbok, eftermiddagens promenad förgylldes av Verdi och Wagner i en besynnerlig häxblandning som efter ett tag kändes en aning svulstig. Det slog mig att den speciella kulturblandning som skapades av italiensk och tysk 1800-tals-opera, också är en träffande beskrivning av vårt samtida mediaspektakel. Den romantiska, italienska, operan med Verdi i spetsen, strävade efter äkta känslor och äkta kroppar, alltså äkta människor. Det blir ofta överdramatiskt och patetiskt. Det är lätt att hamna i funderingar om vad detta “äkta” egentligen innebär. Är det överhuvudtaget någonting som är värt att reflektera över? Det som kallas ‘äkta’ i massmedia handlar ofta om någon slags autencitet, kanske till och med i det “expressionistiska” vatten som de tyska filosoferna Heidegger och Sartre vadade omkring i. ‘Äkta’ är i den meningen autentiskt, orginellt. Det handlar om ett uttryck som kommer direkt från djupet av den kärna av miljarders miljarder kopplingar som binder ihop kroppar, språk handlingar, känslor ovs till ett person-fenomen, en person.

Den tyska romantiska 1800-tals-operan handlade istället om människan som ett instrument för metafysiska utryck, antingen övernaturliga uttryck som ‘gudarnas vrede’ eller idémässiga uttryck som “kärlekens väsen”. Det var mindre vanligt att desa operor handlade om människor som kött och blod.

Det jag funderade på när jag gick där på stigen och sparkade på en pinne var hur väl dessa dramatiska kulturyttringar från det romantiska 1800-talet är inflätat i vår tids mediaspektakel. Hollywoodfabrikens dramaturgi är ofta förvillande likt den tyska, romantiska 1800-tals operan. Det ligger ofta religiösa, kristna, vibbar längs ytan på berättelserna. Det andra stora temat är myter med allsköns varelser som får berättelsen att likna en utsmetad Wagner-opera.

Den italienska estetiken letar sig i stället in i det som är tänkt att reflektera verkligheten, som nyheter, talk-shows, dokumentärer och olika former av halv-dokumentärer. Den verklighet som ska speglas är inte den långdragna, vanliga, tråkiga verklighet som upptar den större delen av de flesta människors liv. Det är bara topp och botten som är intressant. De största lyckoögonblicken och de största sorgerna. Och allt detta är – åtminstone ibland – så ‘äkta’. Problemet är att ordet äkta också har förvandlats till ett spektakel. Kanske är det till och med så att äkthet är vår tids spektakel.

Introduktion till Ytlighetsproblemet

I boken The Shallows beskriver journalisten Nicholas Carr ett samhällsproblem. Vi kan kalla det ytlighetsproblemet på svenska. Han menar att Internet i allmänhet och social media i synnerhet förändrar den fysiska arkitekturen i våra hjärnor så att den prioriterar enkla snabba meddelanden och gör det svårare att läsa långa, komplexa texter. Argumentet utgår ifrån det neurobiologiska begreppet plasticitet. Att hjärnan är plastisk innebär att den ständigt skapar nya kopplingar mellan hjärncellerna, neuronerna. Anledningen till att hjärnans plasticitet verkar fascinera så många är att den biologiska hjärnan traditionellt har setts som en biologisk klump som genererar medvetandet. Medvetandet står då för det föränderliga. Att den fysiska hjärnan själv förändras vid inlärning är en relativt ny förståelse som, hos hjärnforskningen, vuxit fram succesivt under 1900-talet.

Nicholas Carr menar alltså att en längre tids intensivt användande av sociala medier tränar om hjärnan mot ett slags ytlighetsberoende. Konsekvensen är att vi slutar läsa längre, komplexa texter vilket i förlängningen leder till ett ytligare samhälle.

Jag vill påpeka två grunläggande saker i relation till ytlighetsproblemet.

1. Carrs problematik beskriver någonting viktigt. Många instämmer i analysen. Det är arrogant av de delar av forskarsamhället som inte tar analysen på allvar. Särskilt om det beror på att hans emperi är journalistisk snarare än vetenskaplig. Den empiriska logiken finns.

2. Carrs antagande att boven i dramat är Internet och social media är förhastad. Om hans analys stämmer och vi kan enas om att det innebär ett problem, då skulle jag föreslå att vi tittar på betydligt mer djupträngande orsaker än det senaste decenniets användande av digital information.

Den första punkten handlar om vad som ses som viktigt i dagens forskningssamhälle. För oss som har en kunskapsteoretisk utgångspunkt i forskningen borde frågan vara viktig eftersom det handlar om vad som räknas som kunskap. Men det handlar också om hur synen på kunskap har förändrats och kommer att fortsätta förändras med tiden. Om människans hjärna inte är statisk kan inte heller kunskapen i sig själv vara statisk.

När det gäller den andra punkten så går det inte att förneka att tiden är viktig. Om man går ifrån att läsa böcker flera timmar om dagen och i stället ägnar den tiden åt social media och annan mer fragmenterad information, då blir det naturligtvis konsekvenser. Det förstår alla. Min tes är emellertid att det handlar om ett mer djupgående problem som är kopplad till den konsumtionsstyrda samhällsformen vi har tagit emot med öppna armar. Det gäller inte bara i väst utan i hela världen. Dagens media är ett symptom på det konsumtionsstyrda samhället. Om vi anser att det är angeläget att värna den långa, djupa texten, då måste vi börja redan i skolan.

Jag har bara skrapat på ytan här. Men innan jag avslutar denna introduktion ska jag säga några ord om problematikens angelägenhet. De långa, komplexa böckerna har en lång historia. Det är givetvis inte otroligt att den historien skulle kunna ta slut och kanske är det just det som sker. Om tjugo år kanske ingen längre vill investera den tid och engeri som krävs för att läsa en lång, komplex bok. Det är knappast självklart att detta är ett problem. Många har aldrig läst en lång, komplex bok och har klarat sig utmärkt ändå.

Kanske är det så att böckerna som långa, djuplodande informationnätverk är så djupt rotade i vår kultur att kulturen skulle bli fundamentalt annorlunda om vår läsförmåga ebbade ut. Men vad säger att det i så fall skulle bli sämre. Förmodligen kommer vår förmåga att sätta ihop informationsfragment bli större. Kommande generationer kanske skapar en helt annat slags djup än vi kan förstå utifrån vårt bokperspektiv. Vi människor har en förmåga att se framtiden som en bättre eller sämre reflektion av nuet.